Tragiskt att helgerna inte är längre. Och den här veckan är det förhoppningsvis fem arbetsdagar. Ja, jag skriver förhoppningsvis för om jag jobbar färre dagar betyder det att jag blivit sjuk. Och det har jag ingen lust att bli.
I fredags skulle jag tanka bilen på vägen hem från jobbet. Stannar går ur och ska öppna luckan. Den är låst! Det går inte att öppna luckan. Det går inte att tanka med andra ord. Så det var bara att åka hem. Googla och se hur det var man skulle göra för att kunna öppna den manuellt. Mamma hade ju samma problem för ett gäng år sedan. Då kunde man öppna en lucka i bagaget och ta ut lite ljudisolering och komma år pinnen som låser. Och då dra den manuellt åt sidan så att man kunde öppna. Så igår var jag ut till bilen och kollade. Men den här bilen är inte lika som mammas var. Var tvungen att ta bort både det ena och det andra men kom ändå inte ända fram till källan. Här satt det ytterligare någon kåpa. Och den gick över hela sidan vid tankluckan och jag vågade inte snäppa bort den för jag såg att den ändå skulle ta i andra saker. Så jag såg framför mig att den skulle går sönder. Kanske gör det inget? Det kanske inte är hela världen. Men jag gillar inte att försämra saker. Och snäppen som är över 20 år gamla kommer ju garanterat ligga i riskzonen för att gå sönder. Så jag la ner mitt lilla projekt. Men när jag vaknade i morse så tänkte jag, skit samma om det går sönder. Men så kollade jag temperaturen ute och insåg att jag inte ville stå och hålla på i den här kylan. Så det lutar åt att jag kontaktar serviceteknikern och hoppas på lite förtur...
Igår blev det ett långpass. Ett långpass med Jesper dessutom. Han har varit i stan i helgen och igår skulle vi springa längs med Mälaren. Eftersom jag hade 19 km på schemat så tänkte jag att jag springer ner och hem så får jag nog ihop 19 km. Men eftersom 19 km är så nära att springa en halvmara så utökade jag hemfärden lite. Så en halvmara blev det för mig. Det längsta jag sprungit sen Lidingöloppet i september.
