Ok, jag ska göra ett litet försök att sammanfatta hur loppet var. Jag har ju aldrig varit med om ett så här stort lopp med så många deltagare. Det betydde bland annat att alla inte startar samtidigt. Utan man blir indelad i olika startgrupper. Så det gällde att leta sig fram till sin startgrupp och ställa sig där. Inga konstigheter, det var bra uppmärkt och lätt att hitta. Sen skulle det finnas farthållare för olika tider. I min startgrupp vet jag att det fanns farthållare för 1:45, 1:50, 2:00 och någon till. Men eftersom jag inte mådde 100-procentigt bra så visste jag inte hur det skulle kännas när jag började springa. Så jag ställde mig långt bak i min startgrupp. Lite efter 2:00 farthållaren till och med.
När väl loppet började så var det väldigt trångt. Och det är en hel del gatuarbeten i Stockholm nu så det blev ju än trängre. Det började lite uppför innan det kom en brant utförslöpa. Tyvärr så kunde man inte släppa lös i utförsbacken då det var flera framför som inte verkar vilja släppa lös i utförsbackarna. Själv ser jag utförsbackarna som ett sätt att avslappnat utan att ta i låta tyngdkraften ge fart åt löpningen. Efter backen kom en lång tunnel, Klaratunneln måste det ha varit. Här var det oxå jäkligt trångt. Och eftersom jag ställt mig så långt bak i starten så fick man försöka kryssa sig fram lite. Och det blev en lite väl ryckig takt då man ville öka lite när man sprang förbi någon.
Vid centralstationen gick det lite lättare att ta sig fram ett tag igen. Men så fort man kom till en uppförsbacke så blev det trångt. Jag försöker att "trycka på" lite uppför för att inte tappa fart. Alla uppförsbackar avslutas ju med antingen lite utför eller slättför och då brukar man kunna återhämta sig lite.
Jag började känna av mitt knä efter ca 6 km. Inte så att det gjorde ont utan mer att det kändes att det ömmade. Mitt största problem var nog ändå att jag var så jäkla snorig. Näsduken fick jobba rejält i och med att det var så mycket folk både i spår och bredvid så kunde man ju inte bara fräsa ut snoret åt sidan. Man fick invänta rätt tillfällen för det.... Snoret rann även ner i halsen och ni som läst bloggen förr vet att jag har haft problem när detta händer då jag gärna vill harkla mig och spotta slem. Jag vet att det blir sämre ju mer jag harklar mig så det gällde att komma ihåg det. Harkla lite och snyta sig ofta...
Kilometrarna rann på rätt så bra ändå men vid Gamla stan skulle man ju uppför slussen och in på Hornsgatan (mellan km 12-13). Det var en ganska seg uppförsbacke men jag tyckte just då att jag kände mig rätt fräsch. Och uppe på Hornsgatan så kändes det väldigt lätt. Men när jag svängde ner på Torkel Knutssons gata för att komma ner på Söder Mälarstrand så såg jag en ambulans. Och, det här låter väl helt sjukt, då fick jag några rejäla hugg i mitt onda knä. Och tankarna på att jag skulle uppsöka läkarvård infann sig. Men en 50 meter senare så kändes knät bättre igen så det var bara att fortsätta. Men väl nere på Söder Mälarstrand, vid ca 14 km, så kändes min slemmiga hals värre än tidigare. Jag kollade på pulsen som låg alldeles för högt. Så det var bara att försöka dra ner lite på ansträngningen och kämpa vidare.
De kommande kilometrarna blev en kamp. Det gällde här att ta en kilometer i taget och hoppas att man skulle palla. Eftersom det var lite flackare ett tag så kom pulsen ner lite och det började kännas lite bättre igen. Så jag lyckades med att gå ner i puls trots att jag bibehöll tempot någorlunda bra. Vid 17 km var det dags att klättra upp på Söderns höjder igen. Vid 18 km ungefär så bjöds det på dextrosol vilket jag tog en. Vet inte om det gjorde någon nytta men psykiskt så gjorde det det. Väl Uppe på Söder skulle man svänga ner på Götgatsbacken och där kunde man släppa på rejält ända ner till Gamla stan. Och nu var det ju typ bara någon kilometer kvar. Jag funderade lite snabbt på om man skulle försöka öka men tänkte att det inte gällde att öka för tidigt. Man vill ju i alla fall komma fram till mål innan man går in i väggen. Men jag höll ett skapligt bra tempo sista kilometern och kunde lägga på en sista spurt framför slottet.
Så här såg banprofilen ut:
Man lärde väl sig lite på detta lopp om inte annat. Känner man sig frisk och kry nästa år så skall jag inte ställa mig så långt bak i startledet. Äta bättre mat dagen innan och under samma dag. Blev lite si så där med detta denna gång. Kanske borde man se sig om lite mer när man ändå har möjlighet att se lite av Stockholm. Nu tittade man mest på asfalten framför och försökte hitta vägar fram mellan medlöparna.
Men det blev i alla fall ett nytt pers med 1:46:31. Så det får man väl vara glad för!!