Idag hade Ina avslutning på höstens jympa. Och då var alla välkomna dit och titta. Så Ina ville absolut inte åka dit. Jag försökte peppa men hon skulle inte åka. Hon grät och var så ledsen. Så då sa jag att vi inte skulle åka. Hon fortsatte dock att gråta.
Så när gympan hade pågått i 5 min så sa hon plötsligt, "jag vill åka". Så snabbt in i bilen och iväg. Hon hade ju övervunnit sin rädsla och jag kunde inte låta bli att låta henne vinna över sig själv även om vi skulle bli 20 min sena.
Och det var det värt. Hon sprang runt mellan stationerna med ett jätteleende som sträckte sig från öronsnibb till öronsnibb. Glädje!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar