Ibland så....

Igår på friidtrotten så var det en person som gjorde ett par skapliga hopp och sen gjorde han ett par pajashopp och jag frågade varför han inte försökte ens. "Nä, jag har gjort två bra hopp så jag behöver inte göra fler bra hopp" var svaret jag fick.

Jag satte mig ner med personen och förklarade varför det är så viktigt att försöka göra alla hoppa så bra som möjligt. Att det är viktigt att man får in en trygghet i hoppningen så att det nästan känns som om man gör något automatiskt, utan att behöva tänka på hur man skall göra. Att hoppen sitter i ryggmärgen. Hen verkade ta till sig vad jag sa och de sista två hoppen var hens bästa för kvällen. Då känns det nästan som om man lyckats som ledare.