Det slår aldrig fel

Igår var jag ut och jogga i spåret. Och jag tänkte att jag ska inte ha någon klocka utan ska hålla min egen takt och inte ta ut mig så att jag aldrig mer vill ut och jogga. Så långt gick det bra. Men halvvägs in på rundan möter jag en annan joggare som springer åt andra hållet. Och direkt tänker man att jag ska i alla fall inte vara sämre än den joggaren så nästa varv ska jag ha kommit minst lika långt innan jag möter personen. Jag möter givetvis samma joggare ett halvt varv senare och får nu ett nytt hållmärke att kunna mäta mig mot "motståndaren".

När det är dags att mötas efter ett varv så har jag givetvis tappat. Och möter "motståndaren" alldeles för tidigt. Nu gäller det att skynda på så man minst är ikapp till nästa mätpunkt. Och min andra halva har två, rätt så tunga, backar. Men jag drar på lite och jag märker hur jag börjar flåsa mer och mer. Och efter den andra backen börjar man känna lite i bröstet oxå. Men det gäller nu att hålla i, åtminstonde tills nästa hållmärke, för sen skall jag lämna spåret och jogga hem igen. Och när jag möter "fienden" en sista gång så har jag tagit ifatt det jag tappat och kanske till och med tagit några extra meter. Tur nu att det "bara" är hemjogg kvar. Och så sakta som det gick så är det tur att det inte var några promenerare ute som hade kunna promenera förbi mig......