Stockholm marathon

Jag är numera en maratonlöpare! Igår sprang/jogga/lufsa jag runt på Stockholms gator.

Det är mycket man hinner med under ett maratonlopp. Jag har haft ont i halsen de senaste dagarna och skippade helt träning de sista 10 dagarna. Så när loppet var igång och man började springa så kändes det ruggigt tungt. Jag hade dock sällskap då av min kompis Jesper. Vi stannade vid nästan varje vätskedepå. Vid 14 km skulle han pissa men jag sprang vidare.

Plötsligt kom nån farthållare med sin grupp från de som startade 10 min efter mig i en högre fart än vad jag hade. Men man drogs lite med och höll helt plötsligt lite högre tempo än vad jag tänkt.

Det kändes dock rätt ok. Men vid 19 km så började jag få ont i höger höft/ben. Bara bita ihop och kriga vidare. Passerade halvmaran på 2:03. Efter 27 km kom synrubbningar. Precis som det brukar bli innan migränet slår till. Jag bet ihop och tänkte att jag ser ju i alla fall vart jag ska springa.

Uppe på söder blev det lite mer sportdryck och vatten. Och lite senare även några äppelbitar. Och när vi sprang igenom en längre Tunnel däruppe på söder så kändes det bättre när jag var igenom,skönt.

Men då började benen att göra sig påminda. Och det var något som aldrig gick över. Det gick inte att hålla tempot längre. Och det var bara på grund av benvärken. Pulsen gick ner när tempot gick ner. Så orkat hade jag nog gjort, ett tag till i alla fall. Vid varje vätskepaus blev det tyngre och tyngre att komma igång igen. Så vid typ 40 km så skippade jag att stanna och dricka. Jag hade aldrig kommit igång att lufsa efter det.

Till slut kom jag dock in på stadion och det var rätt skönt att se mållinjen. Det var inte att tänka på att spurta.

Grymt bra pepp efter banan speciellt från fru Blogg, Ina och Freddie!

Lite bilder: